Det känns nödvändigt att påpeka att man kan säga att det här är den bästa Harry Potter-filmen hittills. Vad som dock är intressant är det faktum att egentligen, egentligen, säger det ingenting om hur den var. Men för att få en bättre uppfattning lägger vi till det här: jag skulle kunna tänka mig att se om den här filmen. Det kan jag inte med de andra.Jag har hittills nöjt mig med att svara "okej" när folk frågar hur den var, för det blir inte mer än så. Grejen är att det som var dåligt var riktigt jävlia skitdåligt (t ex Sirius död, Harrys frisyr, hela inledningen, osv) och det som var bra var verkligen helt jävla fantastiskt (typ Umbridge och Luna Lovegood som är de bäst porträtterade karaktärerna ända sedan Gandalf, typ), och därför är det svårt att säga mer än "okej" för det är det som är mitt over all impression, om ni förstår vad jag menar.
Men visst, mycket var dåligt. I en recension jag läste sa de att de inte behållt massa sentimentalt tjafs bara för sakens skulle utan håller sig till det viktigaste, och det var både bra och dåligt. Många av mina favoritögonblick försvann, t ex en favoritkaraktär klipptes bort helt, men det gjorde också att filmen inte blev jättehastig som t ex fyran, eller full avonödiga sidetracks, som trean. Och det var mycket som var dåligt bara för att det var dåligt, jag menar hur kan Harry påstå att Cho grät när de kysstes? Jag såg den scenen och hon grät inte alls! Såna saker var hemskt dåliga.
Däremot var ju vissa karaktärer så fruktansvärt bra! Jag är en av alla dem som klagar på Lunas och Umbridges utseenden, Luna är för söt, Umbridge är för opaddig. Men BOY, do the make up for it? De var fantastiska. Jag hatade Umbridge, åh, vad jag hatade henne! Och jag mindes alla MAT-gänget-berättelser (eller snarare ugglerollspel) där hon hotade med att skicka oss till flickskola... det var exakt den karaktären jag såg framför mig, och det var underbart! Detsamma gäller Luna, jag visste att hon var ett devoted fan av böckerna, men jag visste inte att hon kunde skådespela sådär bra! Ärligt talat skulle det inte förvåna mig om hon faktiskt är Luna!
Men det mest intressanta i hela filmen är ju Sirius död. Utan tvekan. Det var kanske tio minuter innan den scenen skulle komma som det geniala, vackra och närmast estetiska i hans död slog mig. Jag har varit emot det innan, jag älskade liksom honom, men sen när jag satt där började hjag tänka på Stranger than fiction och plötsligt insåg jag: he had to die. Det hade inte kunnat sluta på något annat sätt, utan Sirius död skulle boken inte varit hälften så bra som den är. Och jag blev så lycklig, för äntligen kunde jag acceptera det där liksom. Hur vackert det skulle vara att se hur de tog död på honom. Och vad händer? Kunde man inte ge sig fan på att de skulle totalt förstöra den scenen, visuellt och händelsemässigt? Det tog mig säkert en minut att fatta att de inte tänka spola tillbaka, säga "oops, fel" och göra om allt rätt. De ville verkligen ha den sådär. Då höll jag på att dö lite grann.
Fast förutom det, jo, då var filmen bra. Slutet var ganska bra, trots att de tog bort många riktigt bra bitar. En bra sak med filmen var att mycket av Harrys PMS (pre-male syndrome, något som drabbar killar som ännu inte blivit män och deppar över det. Kan inträffa när som helst efter 14 år fyllda) försvann och då kunde de riktigt bra bitarna lyftas fram istället, och det var väldigt värt! Jag tror inte jag kommer läsa om boken med samma ögon igen.
Och Fred och George fantastiska avsked då? Visst, det kunde varit bättre. Men jag älskar dem, och jag kunde inte låta bli att njuta av varje sekund av den scenen. Och Flitwick... åh, Flitwick!
That's enough of that shit.
No comments:
Post a Comment