Seinfeld säsong 1 & 2

Jag har alltid undrat varför Seinfeld säsong 1 & 2 bara går att köpa tillsammans. Sen började jag ta mig igenom min brors samling, han är ju komedinörd trots allt (på riktigt, han älskar verkligen komedier, stand-up, osv, inte bara standardgillar), och insåg svaret: säsong 1 består av fem avsnitt. Det är skumt, egentligen. Men det är bra avsnitt.

Aja, en sak som slagit mig är hur snygg DVD-boxen är! Kolla hur skivorna ligger liksom, jag blir lycklig bara av att tänka på det! Det finns säker fler boxar som har så, men jag vill inte minnas att jag sett det innan (Scrubs-boxarna har något liknanade, men inte riktigt) i alla fall. Wow, liksom!

Seinfeld är - i min värld i alla fall - en jävligt underskattad serie också. Jag vet inte varför, jag har alltid uppskattat de få glimtar jag sett på TV (monologen om ex och trollkarlar kan vara den bästa jämförelsen jag hört), men har aldrig tagit mig tid att engagera mig. Det har jag nu, och jag är fast. "Vad handlar det om?" "Nä, ingenting, men det är jävligt bra".

Vore jag lesbisk skulle jag bli ihop med Elaine. Har jag insett. "Did I say that out loud?"

That's enough of that shit.

Hollywood Homicide

Efter att ha längtat mig till döds enda sen i måndags läste jag recensionerna i DN och Metro imorse: båda hade gett filmen en etta. Etta!? Mitt mantra för dagen var skapat: en film där Harrison Ford är såhär snygg i kan per defintion inte vara en etta. Hans leende alone gör det till minst en trea.

Och Kronbrink och C-G, I'm sorry to say, men efter att ha sett filmen inser jag att jag har rätt: filmen är så mycket mer än en etta. Visst är jag inte särskilt objektiv, och att Harrison är så jäkla snygg som han är i filmen gör väl sitt till, men ettor går till filmer som Pirates 2, Da Vinci-koden och TV-serien Våra värsta år. Jag skulle nog hålla mig till mitt beslut om en trea, den är inte så bra att den klarar sig högre, men av anledningar jag nämnt innan plus några som snart kommer, är den klart bättre än etta och två.

Dessutom stod det typ i båda intervjuerna att det var riktigt värdelösa försök till humor som misslyckades. Okej, visst sov jag dåligt inatt, men jag skrattade vid nästan alla såna "värdelösa" försök - de var ju kul ju! Visst, vissa saker var väl lite väl krystade, men hey, i jämförelse med komediseriern jag nämnde tidigare så var det här ju rena Vänner-avsnittet.

Hmm, så vad ska man sammanfatta med? Josh Hartnett fick mig att tänka på Sidde (internhumor, för er som inte är bevandrade i MAT-gänget), fast på ett positivt sätt, Harrison var självklart assnygg (skulle 61 vara en gammalt?), och, tja... den var fan underhållande. Och som min bror just upplyste mig om, vad mer ska man egentligen kräva av en film?

That's enough of that shit.