"Hur många n är det i Indiana Jones?"

Alla goda ting är tre, säger man, och jag tror fan det stämmer. Det finns ju TRE Star Wars-filmer värda namnet, tre filmer om Mannen Utan Namn, tre böcker i LotR-trilogin, och tre Indiana Jones-filmer. Om man bortser från den fjärde som ska komma ut 2007, men den räknas ju inte, eftersom den uppenbarligen handlar om Indys son (och att det är Harrison Ford är ju faktiskt halva grejen).

Som ett megastort Star Wars-fan var det ju inte en dag för tidigt att jag blev besatt av de här filmerna också, Indy och Han är ju trots allt äckligt lika varandra (och för er som inte känner mig; Han Solo är the love of my life)… eller i alla fall vid första anblicken. Men ju mer jag ser de här filmerna, desto mer ser jag skillnaderna mellan dem, och jag blir mer och mer imponerad av Harrison som skådespelare. När jag såg Once upon a time in Mexico och insåg att Johnny Depp spelade Jack Sparrow, med några förändringar, där sjönk han långt ner på skalan (men efter Kalle & Chokladfabriken tog han sig upp igen, iofs), för jag blev så besviken.

Här är det verkligen tvärtom. Första gången jag såg Temple of Doom tänkte jag ”de har tagit Han Solo och gett honom ett nytt namn och en egen filmserie!”, men när jag och Musikski hade Indiana Jones-maraton för några veckor sen (hon hade nämligen aldrig sett dem, och jag utbildade henne gärna), satt jag bara och märkte skillnaderna. Hela tiden. Tyvärr kan jag inte komma på några konkreta exempel här, men det är något med sättet att säga vissa saker, vissa grejer han gör, och vissa sätt att reagera på som gör det. Någon gång kommer jag säkert på något vettigt.

En sak som jag däremot lagt märke till och förfasats över är kvinnorollerna. I varje film är det ju någon som får ”äran” att nästan dödas ett antal gånger och på andra sätt riskera livet (men i gengäld får de ha sex med Indy, jag tror det jämnar ut sig), och de blir bara fjolligare och fjolligare. Marion i första film är faktiskt ganska häftig, hon och Leia har en hel del saker gemensamt, även om Marion är aningen mindre cool. Willie och Elsa är däremot helt körda.

Det går ju att argumentera om huruvida Elsa eller Willie är omanligast, jag personligen tycker att Elsa är värst (kanske för att jag hatar henne över huvud taget, men jag vet inte). Visserligen är Willie helt hysterisk och skriker om precis allt, men hon klarar ändå av en hel del. Hon sticker faktiskt in handen i ett mörkt hål fullt med jätteäckliga insekter för att det ”kanske” finns en spak eller något där som kan få taket att sluta rasa ner på Indiana och Short Round. Jag är jävligt tveksam till om jag skulle våga göra det.

Elsa är visserligen inte hysterisk, utan ganska sofistikerad, lugn, och utstuderad, men hon vågar inte ens gå igenom en kloak fullt av råttor, utan måste bli buren av allas vår hjälte (eller ja, min iaf). Jag skulle utan problem gått förbi råttorna, och det är nog mest pga det som jag grundar att hon är fjolligare på. Willie kan om hon vill, i alla fall.

Musiken är ju också klassisk. John Williams bevisar väl ganska väl att han är the shit när det gäller att komponera filmmusik, och visst är det väl ändå något speciellt när filmens soundtrack drar igång så fort hjälten gör något hjältemodigt? Spela roll om de voltar upp över sarlaccen eller svingar sig ut över ormar, det är ändå fint. Och en perfekt sak att vakna till, så gissa vem som har soundtracket som ringsignal? Jag skulle ljuga om jag sa nej…

Finns många andra fina karaktärer i de här filmerna också, Shorty i Temple of Doom till exempel (det är ungens första film, och han är ju bara för cool!), Sallah från Raiders och Last Crusade (John-Rhys Davies ffs!), Indys pappa (jag stör mig en hel del på honom, men han har sina stunder), eller kaptenen från Raiders som är med i kanske fem minuter allt som allt (men det är något med honom man bara gillar). Marcus Brody, förstås, grymt korkad och underhållande (”The pen, Henry, don’t you see? The pen is mightier than the sword!”). Plus den fula tortyrtysken från Raiders som är så jäkla ful att jag bara älskar att hata honom.

Nu försöker jag komma på ett bra sätt att avsluta den här bloggen på, men jag får inga bra idéer. Ett råd är ju att ni som tänker att ”men Ellen har rätt, Indiana är rätt het” ska bara BACK OFF, liksom, han är min. Jag har skrivit ett 100-sidor långt fic för att få ihop mitt alter ego med honom, glöm att ni får honom. Biatches.

That’s enough of that shit.

"For five hundred dollars?"

Så har jag äntligen sett Den gode, den onde och den fule! Fick den nämligen på DVD i födelsedagspresent, så en dag när Chriss var i skolan och jag hade noll att göra passade jag på att se den. Eftersom de andra två filmerna är underbara, och jag har hört från de allra flesta att den här filmen är riktigt bra, så hade jag höga förväntningar på den.

Förväntningar som den definitivt levde upp till! Visserligen var den nästan en timme längre än vad jag trodde, och jag funderade på om det faktiskt skulle gå att dra ut på den så länge, men JO det gick. Väldigt bra, faktiskt.

När jag och min samhällslärare diskuterade filmerna sa han, ”de är filmade på ett sätt som man aldrig skulle filma idag. Det är långa scener när de bara sitter tysta och äter”, och det har han helt i. Anledningen till att den är just tre timmar är att de sällan klipper av en scen för att hasta fram den, utan de drar ut på dem, visar exakt hur lång tid det tar att springa från förläggningen till bron. Och så vidare.

Personligen dyrkar jag alla snygga one-liners som är med. Jag menar, herregud, alla kan komma på en bra one-liner att äga någon med, men det krävs en viss talang för att göra det utan att låta alltför töntig. Och jag tycker att Clint Eastwood är jäkligt bra på att göra det (men som är bäst på just det är Harrison Ford, dels som Indiana Jones, men framförallt som Han Solo… mer om det någon annan gång!), på samma sätt som hans karaktär aldrig riktigt blir ägd, inte ens när han blir utsläpad i öknen och nästan dör av uttorkning. Visst, han är kanske inte i högstatus just då, men det är ingenstans som Tuco, den fule, (Eli Wallach) får en att känna att ”Blondie är så ÄGD av Tuco”. Om ni förstår vad jag menar.

Att Clintan är otroligt het i de här filmerna gör ju sitt till. Jag skiter ärligt talat i vad folk tycker om honom nu, men för fyrtio år sen, när han var trettiofem, då såg han bra ut. Jävligt bra ut. Och vill ni ta den diskussionen med mig är det enda svar ni kommer få, det här; http://www.foogle.biz/clint_eastwood/clint_guns.jpg.

De två första filmerna – För en handfull dollar, För några få dollar mer – är också grymt bra, även om jag bara sett den sistnämnda filmen en gång (För en handfull… har jag däremot inspelade på band och nu även på DVD, thanks to my mother). I första filmen händer ju egentligen ingenting, men på något vis är den ändå så cool, helt enkelt. Och jag menar, hur kan man inte gilla Mannen Utan Namns drygt självsäkra attityd, och hans irriterande sätt att få folk att äta upp sånt som de säger.

Anledningen till att Good, Bad and Ugly är den bästa av filmerna, är nog för att det finns fler karaktärer att följa i den. Tuco, till exempel, som visserligen är ganska misslyckad, och alldeles för girig för sitt eget bästa, borde egentligen dött redan i förtexterna, men på något vis börjar man ändå tycka om honom, och det blir uppenbart att han faktiskt har ”a golden hair angel watching over him…”.

Angel Eyes har filmen snyggast namn. Lätt. Jag har inte riktigt fattat om han är samma person som Mortimer i För några få dollar mer, det är i vilket fall samma skådespelare (Lee van Cleef), och Angel Eyes väcker ett svagt minne hos mig, men jag vet inte. Good, Bad and Ugly känns nämligen som en prequel (en uppföljare som utspelar sig innan första filmen), eftersom Blondie får sina kläder (skjortan, västen, ponchon) i den här filmen, men eftersom han tragiskt dör på slutet, så känns det inte troligt. Och om det är olika karaktärer, varför samma skådis? Den som har svaret får gärna höra av sig…

Men MUSIKEN i de här filmerna är bara för fantastisk. På ClintEastwood.net kan man lyssna på den (”Fistful of music part 1”), och har ni inte hört den har ni verkligen missat något. Alla kan väl egentligen nynna med till Den gode, den onde och den fules soundtrack, men faktum är att jag tycker att tvåan har de allra klockrenaste bitarna. Framför allt musiken som spelas upp varje gång Clintan dyker upp i bild, och den som finns i nånting3s onda klocka och förutspår död. Wow, det är allt jag säger, här har John Williams fått konkurrens.

Faktum är att jag skulle kunna sitta här i alla evighet och prata om vad jag gillar med de här filmerna (skjutposen!), häftiga citat (”no, God is not on our side, ’cause he hates idiots also”) eller hur otroligt cool och snygg Blondie är (http://koti.mbnet.fi/~jupa/hpr5.gif), men jag tror vi slutar här. SE de här filmerna, åtminstone en gång, det hör ju nästan till allmänbildningen, kan man ju tycka. Nanananana, na na na…

That’s enough of that shit.

P.S. Som ni kanske märkt skriver jag inte “Over and out” längre, utan ”That’s enough of that shit”. Det är nämligen vad Clintan säger istället för ”cut” när man han regisserar.D.S.

Bröderna Grimm

Tredje gången gillt brukar man ju säga, och det stämmer väl lite här; jag har nämligen sett filmen tre gånger nu, utan att skriva en blogg. Tre gånger den senaste, månaden faktiskt. ”Oj, den måste vara bra!” tänker ni då, fast nej, så bra är den inte. Den är bara den sortens film som tål att ses om. Många gånger.

Okej, handlingen är hur simpel som helst: bröderna Grimm är kända häxjägare och drar land och rike runt och driver ut demoner som de själva skapat tillsammans med sina medarbetare. Allt går fantastiskt bra, tills en ond fransk general dyker upp och hotar att avrätta dem. Deras enda chans till att skonas är om de kan avslöja vilka det är som rövar bort barn vid Marbaden-skogen. Där finns nämligen några som jobbar precis som dem.

Och eftersom varken Will (Matt Damon) eller Jacob (Heath Ledger) känner för att dö, så bestämmer de sig för att försöka ta fast deras copycats. Men, självklart, visar det sig att det inte rör sig om en vanlig skog, eller några vanliga människor, utan en mkt ond häxa och en mkt förbannad skog. Typ.

Det bästa är att den faktiskt är riktigt bra. Inte en av de bästa filmer jag sett, kanske (för att räknas dit krävs det åtminstone någon av följande; Clint Eastwood, Harrison Ford, Johnny Depp eller Morgan Freeman… eller att den är riktigt romantisk), men klart en utav de bättre. Den blir egentligen aldrig riktigt tråkig, för det händer saker jämt, och eftersom den är regisserad av Terry Gilliam, så är det en hel del humor med. Och en hel del äckliga insekter (finns det ett säkrare kort för att lyckas med en film? Äckla publiken med insekter!).

Allra bäst är såklart Peter Stormare (som för övrigt har ett sjukt snyggt namn) i rollen som Cavaldi. Fullkomligt genial. De driver med honom konstant filmen igenom (ni vet den där grejen med peruker och folk som tappar dem? Japp, han gör den), men det gör ingenting, för de gör det så snyggt. Det blir aldrig löjligt.

Hans sätt att prata är ju halva karaktären, han bryter på italienska och praktiskt taget sjunger fram allt han säger (det finns definitivt en melodi i hans prat). Från repliker som ”how can you speak this language? Every word is like an execution!”, till att alltid, alltid kalla bröderna för “the Grimmys!”.

Bröderna är också jättebra spelade, tycker jag. Ska man bedöma filmer och skådespelarinsatser måste man ju fundera över hur trovärdigt de lägger fram sina repliker, och jag vet inte vad ni tycker, men deras bråk är verkligen bra. ”Honestly? You’re my brother, I want you to believe in me!” – prova att säga den utan att låta alltför melodramatisk, liksom.

Den enda jag inte riktigt gillar är Lena Headey i rollen som Angelicka. Visserligen är Angelicka en ganska häftig roll, och hon är inte dåligt spelad, men ibland så känns det liiiite för krystat med hennes repliker. Men på det hela är hon i och för sig väldigt bra. Och är jag den enda som tycker att Headey och Keira Knightley är lite väl lika?

Såå, vad kan man mer säga om den här filmen? Jag kommer faktiskt inte på någonting, det känns ju som att det kommer att komma en uppföljare (men det är lugnt så länge Cavaldi är med), eftersom sluttexterna lyder ”And they lived happily ever after… Well, maybe not”. Men det är väl egentligen så det är.

That’s enough of that shit.