Snart frisk!

Spenderade väldigt mycket tid i söndags och måndags med att se igenom hela Big Bang Theory, så det blev inte så mycket film där. Men lite hann jag ju med, så jag känner att jag vill skriva om dem med!

Mmmm, Tony Stark!! Jag skriver nästan bara om den här för att jag behövde en anledning att lägga ut en bild på honom, heheheh. Och för att påpeka att soundtracket är så jävla bra! Jag fattar inte att de tagit in en ny kille för tvåan (samt att det enda soundtrack som släpps verkar vara en skiva med AC/DC)! Idioter...


Sen försökte jag fortsätta med Jack Black-temat och se Nacho Libre, men... den var skittråkig så jag tröttnade efter en halvtimme och såg Tropic Thunder istället. Eller jag vet inte ens om den var dålig, men jag var inte på humör. Känns mer som en film man måste se i rätt sällskap...


Sen såg jag Forgetting Sarah Marshall som jag velat se aslänge. Den var bra, fast det var lite väl mycket naken Jason Segel i den. Jag kommer aldrig kunna se HIMYM igen på samma sätt... EHUM. Fast jag läste en rolig bit trivia på IMDB, att hela "bli dumpad när du är naken"-grejen faktiskt hände honom på riktigt, fast istället för att bli förkrossad tänkte han bara "this is hilarious, I need to write this down". Det ligger lite sanning i det...

Och icke att förglömma: Russel Brand var fantastisk! Första gången jag ser honom i något också, så det var trevligt!

Nu är jag snart frisk, så det blir nog inga mer filmspam på ett tag. Men det är en bra grej!

Music and Lyrics

Okej, så det här kanske inte är världens djupaste film, men och? Jag tycker det är Love Actually-klass på den, och den tar sig lätt och snabbt in på listan över mina feel good-filmer. Bara introt var ju underbart i sig.

Jag kan ju erkänna att jag är ett Hugh Grant-fan: han var trots allt den första skådisen jag lärde mig att känna igen ordentligt, och det har suttit i. I den här filmen tyckte jag han var bättre än nånsin, eftersom han (det tog ett tag för mig att komma på det) spelar en vanliga, sentida Hugh Grant-rollen, men extra mycket. Dialogen i början av filmen är skitbra, och när Drew Barrymore kommer in i bilden blir den bara bättre, eftersom båda två pratar massor om precis ingenting hela tiden. Dialogen är nog det bästa i hela filmen tror jag.

En annan bra grej är att de klarar sig utan den här "båda deppar på olika ställen" genom nästan hela filmen. Jag blev lite smått besviken på att de var tvungna att ha med en sån scen, men samtidigt förstår jag varför de hade med det - det behövdes liksom. Utan den hade inte slutet funkat, och eftersom slutet var underbart så förlåter jag det.

I övrigt, Cora, helt klockren. Jag kan inte tänka mig ett tydligare exempel på barnstjärna som fått storhetsvansinne, och bara det gör ju hela filmen. Så visst, lite förutsägbart (som det ska vara), men det vägs upp av karaktärerna och dialogen. Och det här var nog min mest kreativa blogg hittills...

Nä, men seriöst, jag minns inte vad för recensioner den här har fått, men jag har för mig att de var "sådär", inte dåliga, inte bra, och det var inte förtjänt i så fall, för det här är en sjukt bra film som man blir riktigt glad av. Och inte bara för att man får se Hugh Grant i riktigt tighta byxor...

That's enough of that shit.