Hade tänkt skriva en blogg om Harrison Ford, något med rubriken "Harrison Ford - hot or not?", och dreggla lite över honom i Star Wars och Indiana Jones-filmerna. Jag menar; han är ju snygg. Jävligt snygg. Och även om han inte är lika snygga nu som för trettio år sen, så skulle jag fortfarande ligga med honom - han är ändå alltid Han Solo för mig. Nu matter what.
Anyway, det blir inte riktigt så. För jag såg som sagt A New Hope igen, och underskattade filmen och överskattade mig själv. Som om jag skulle kunna låta bli att skriva ner hur mycket jag älskar den filmen efter det, som om jag någonsin skulle kunna begränsa mig till ett enda ämne. Det går inte. Inte ens Han Solo, det skulle bara börja handla om allt annat ändå. Jag kan inte. Det sitter för djupt, hela filmen, jag andas Star Wars, ffs.
Right, tänker du nu, och går och avslutar din relation med mig på Helgon. Men seriöst, det är som att vara kär. Efter att ha sett filmen känner jag mig olyckligt kär, jag vill ha mer, jag vill se nästa film, men isåfall kommer jag inte sova, och det är dumt. Men jag känner mig kär, det är exakt sama känsla, och jag fattar inte hur det går till. Varje gång jag inte ser filmerna på ett tag - nu var det t ex över ett år sen sist - så tror jag att det gått över, att det bara är ett par skitbra filmer, men jag får bevisat för mig, gång på gång, att så är det inte. Jag älskar Star Wars.
Riktigt jävla djup kärlek. Jag vet vad varenda en av filmernas karaktärer känner i vartenda scen, varenda minut. Det beror inte bara på att jag äger boken Stjärnornas krig (som George Lucas gav ut samma år som filmen kom), det beror på att jag kan filmen. Jag ser inte på filmen, jag är den. Den väcker delar av mig som jag inte trodde fanns längre, och jag märker hur jag kommer ihåg nördiga saker jag inte ens var medveten om att jag mindes. "Det där är en musdroid, man använder dem för att skicka meddelanden. De smälter ner sig själva ifall de blir tillfångatagna". "Typiskt javorna att försöka sälja en reaktorskötare till folk som har en fuktfarm! Den droiden passar i maskinrummet på ett skepp, inte ut i öken. Suck, alltså!". Och alla replikerna dyker upp igen, jag vet precis vad alla ska säga och varför. Och när.
Ifall ni läst min blogg eller Helgon-dagbok ett tag kanske ni känner igen det här, för jag skrev precis samma sak om The Lord of the Rings för någon månad sen. Det beror inte på att jag blir besatt av allt, det beror bara på att jag har en tendens att förneka att jag skulle älska något av dem. Det känns hela tiden som att jag växer ifrån dem, som att jag inte är lika besatt som jag varit, men jag är alltid det, och let's face it: tror ni på allvar att jag någonsin kommer sluta få såna här aha-upplevelser? No way. (Som The Man With No Name säger: "I get the wrong idea only when it suits me.")
Som om man kan låta bli att dyrka Leia? Oavsett om hon är ens barndomsidol eller runkobjekt (slavklädseln, you know), we all love her. Och som om det någonsin kommer finnas en coolare töntig huvudroll? Och framförallt: som om jag någonsin kommer sluta att älska universums snyggaste, coolaste, och klockrenaste corellier? Aldrig. När jag är nittio år och sitter på ålderdomshem och är bitter hela dagarna, då kommer jag trösta mig med Star Wars, och känna att det är värt att leva en vecka till för att kunna se filmerna.
Okej, det här blir mest babbel just nu, jag tror egentligen inte det leder någonvart. Men jag har liksom inte insett hur illa det är innan. Jag såg Indiana Jones och tänkte att de är bra, det finns mycket bra där, framför allt i tvåan när Harrison Ford springer runt utan tröja. Klart ett av filmhistoriens bästa ögonblick. Dessutom är ju Indiana Jones - äventyraren - och Han Solo extremt lika varandra, de har ju till och med snott en scen från A New Hope till Temple of doom, och som Star Wars-fan ser man ju likheterna. Men ändå. Det är inte som att de lyckats ge Han Solo en egen filmserie (däremot vet jag att det finns en bok om Hans och Chewies äventyr innan de träffade på Luke, osv, den har jag velat ha i typ sju år, men den finns nog ingenstans).
Nej... det går liksom inte. Jag tror förresten jag har bestämt mig för vad mina barn ska heta, också. Jag ska ha två stycken (nej, jag ska ha tre, men ett har inget namn än), en pojke och en flicka, och han ska heta Harrison Luke (eller Luc, vet ej) Häftigt Efternamn, och hon ska heta Leia Indiana Häftigt Efternamn. Har inte bestämt mig för vilken som ska vara tilltalsnamn eller inte, men wtf. Det blir nog bra. :P
Förresten insåg jag hur nördig jag varit, när min lillasyster dök upp och började se filmen med mig. På rymdbaren sitter en lurvig, primitiv varelse - en talzier - med två ögonpar. Lillasyster pekar på den och säger "just ja, det är den som har nattögon", och jag känner mig som ett levande frågetecken. Va? Hon förklarar att hon har lärt sig det från mig, att den där har två par ögon, ett par nattögon och ett par dagögon.
Och efter en stunds funderande kom jag fram till att, jo, så är det faktiskt. Jag hade glömt det, jag hade säkert kunnat komma ihåg det, men Lillasyster mindes. Och jag insåg hur mycket jag måste tjatat. "Det där är en tortyrdroid". "Den där kan ändra färg till det senaste den ätit, och om den inte ätit på ett tag blir den genomskinlig." Jag kanske inte minns vad för sorts drake Ben Kenobi härmar när han skrämmer bort the sand people, men jag vet att i boken lovar han Luke att lära honom det någon gång. (För övrigt är det en kraytdrake han härmar, om ni bryr er)
R2-D2 måste jag nämna också. Har alltid varit en av mina favoriter, och det som jag tycker är så fantastiskt med honom är att trots att han bara är en liten robot, helt utan ansikte eller nånting, så lyckas han bli så mycket. Han har personlighet, jag vet precis hur han är. Jag skulle lätt kunna skriva en berättelse om honom, för han är precis lika levande som någon annan. Jag tycker det är så fruktansvärt häftigt. Och jag har hans autograf. ^^
Det är ungefär såhär det är. Jag skulle ge upp hela världen för att få se Tatooines tvillingsolar gå ner en enda gång. Om jag fick välja ett historiskt ögonblick att vara med på skulle det vara premiären av A New Hope. För mig spelar det ingen roll om skeppet är a piece of junk, så länge det ägs av en självsäker corellier (det ordet är fint, förresten) och hans något udda, men fullkomligt lojale wookie-polare. Of course it could work with a princess, and a guy like him. Och jag vill resa med Millenium Falcon, och jag vet att den enda man egentligen kan be om hjälp såklart är Obi-Wan Kenobi. You're my only hope.
Over and out.
|
|---|
Saturday, January 7, 2006
27 sekundmeter snö
Väldigt bra serie, faktiskt. Tänker inte säga vem som är mördaren, snäll som jag är, men jag kommer nog avslöja lite annat om karaktärerna så är ni extremt spoilerkänsliga kan ni ju låta bli att läsa. Och lyncha mig inte om jag säger något ni inte vill veta. Okej?
Enkelt scenario: ett antal människor instängda i en stuga mitt ute i ingenstans, ingen kommunikation med omvärlden, och så ett mord. Folk säger hela tiden att det är någon Agatha Christie över det hela - vilket jag inte kan kommentera, för jag har inte läst något av henne. But I might.
Det var väldigt stelt skådespel från vissa av personerna, men det kan också ha varit meningen, jag vet inte. Den enda unga tjejen, "Ninnan" (astöntigt smeknamn, jag skulle hellre dött än hetat det), spelade rätt bra med kroppen, men hennes repliker var så äckligt tillgjorda att jag funderade på att begå självmord. Eller nästan iaf, hemskt var det. Jag hatade henne, hela tiden. Jag sket i att hennes pappa dog och det var så synd om henne, fuck her anyway.
De tre karaktärer jag gillade mest var skådespelerskan Lola Marco, mega-alkisen Odd och Frida, som redan bodde i huset de kom till. Lola hade en skön attityd, hon blev inte förbannad hela tiden, eller var övertrevlig. Odd var smart, även om han söp och hade varit i krig var han inte våldsam eller nånting, han var smart. Inte äckligt smart, inte genialisk smart, men han förstod.
Frida var också smart. Hon tog tag i mordet, förhörde alla, och WOW, kunde dra slutsatser. Mer än Sven kunde, som tog över efter att Frida dött. Det tyckte jag sög hårt - att hon dog alltså - för hon var fett cool, trots att hon var gammal. Sven var en tönt, jag hatade Sven.
I övrigt fanns Majken där, som var överpositiv, men egentligen hatade alla. Birger, som inte skulle vara där utan råkade hänga med Wiesmann - killen som dog - för att övertala honom att göra affärer med Tyskland. Odds fru, som egentligen inte gjorde något, men min pappa drömde att hon var mördaren. En kille vid namn Armand som bara snackade franska och var ihop med Lola. Han var jäkligt ful, men hade ett ganska gulligt sätt.
Tror inte det var några mer, finns inte mer att säga utan att avslöja massa. Jävligt bra i alla fall, kanske inget man ser om så länge man minns vem mördaren är, men bra. Jag menar, man sitter ju och undrar nästan hela tiden, misstänker alla minst en gång. Var det hon? Eller han? Kanske två? Eller var det kanske Wiesmann själv som tog självmord? Fast isåfall - vem dödade Frida? Osv...
Aja, nu ska jag se Star Wars: A New Hope. DVD-utgåvan, faktiskt, pappa fick den för ett år sen, men har inte orkat öppna den. Efter det, dvs om typ två timmar, så skriver jag väl ihop en blogg till om någon passande. En eller ett par bloggar. :P
Over and out.
Enkelt scenario: ett antal människor instängda i en stuga mitt ute i ingenstans, ingen kommunikation med omvärlden, och så ett mord. Folk säger hela tiden att det är någon Agatha Christie över det hela - vilket jag inte kan kommentera, för jag har inte läst något av henne. But I might.
Det var väldigt stelt skådespel från vissa av personerna, men det kan också ha varit meningen, jag vet inte. Den enda unga tjejen, "Ninnan" (astöntigt smeknamn, jag skulle hellre dött än hetat det), spelade rätt bra med kroppen, men hennes repliker var så äckligt tillgjorda att jag funderade på att begå självmord. Eller nästan iaf, hemskt var det. Jag hatade henne, hela tiden. Jag sket i att hennes pappa dog och det var så synd om henne, fuck her anyway.
De tre karaktärer jag gillade mest var skådespelerskan Lola Marco, mega-alkisen Odd och Frida, som redan bodde i huset de kom till. Lola hade en skön attityd, hon blev inte förbannad hela tiden, eller var övertrevlig. Odd var smart, även om han söp och hade varit i krig var han inte våldsam eller nånting, han var smart. Inte äckligt smart, inte genialisk smart, men han förstod.
Frida var också smart. Hon tog tag i mordet, förhörde alla, och WOW, kunde dra slutsatser. Mer än Sven kunde, som tog över efter att Frida dött. Det tyckte jag sög hårt - att hon dog alltså - för hon var fett cool, trots att hon var gammal. Sven var en tönt, jag hatade Sven.
I övrigt fanns Majken där, som var överpositiv, men egentligen hatade alla. Birger, som inte skulle vara där utan råkade hänga med Wiesmann - killen som dog - för att övertala honom att göra affärer med Tyskland. Odds fru, som egentligen inte gjorde något, men min pappa drömde att hon var mördaren. En kille vid namn Armand som bara snackade franska och var ihop med Lola. Han var jäkligt ful, men hade ett ganska gulligt sätt.
Tror inte det var några mer, finns inte mer att säga utan att avslöja massa. Jävligt bra i alla fall, kanske inget man ser om så länge man minns vem mördaren är, men bra. Jag menar, man sitter ju och undrar nästan hela tiden, misstänker alla minst en gång. Var det hon? Eller han? Kanske två? Eller var det kanske Wiesmann själv som tog självmord? Fast isåfall - vem dödade Frida? Osv...
Aja, nu ska jag se Star Wars: A New Hope. DVD-utgåvan, faktiskt, pappa fick den för ett år sen, men har inte orkat öppna den. Efter det, dvs om typ två timmar, så skriver jag väl ihop en blogg till om någon passande. En eller ett par bloggar. :P
Over and out.
Uppdateringar
Nu är jag tillbaka från Skåne och kan börja recensera film och TV igen. Lär komma ett par bloggar nu idag/imorgon, för det har blivit en hel del film och TV, och jag försöker ge varje film/serie en egen blogg (blir lättare att söka då, inbillar jag mig). Bl a har ni Häxornas tid, Indiana Jones II och 27 sekundmeter snö-recensioner att se fram emot.
En sak jag märkte nu när jag kom hem och kollade runt lite på Canal+ är att de slutat sända Actors studio: Clint Eastwood, vilket gör mig något frustrerad! Jag har bara hunnit se tio minuter av första delen, och blir aningen irriterad när jag inser att jag missat en två timmars intervju med min nya favorit. Får försöka ta reda på var man kan få tag på Actors Studio-dokumentärerna när de slutat sändas.
Dessutom måste jag skriva upp en liten påminnelse till mig själv i marginalen, för jag måste komma ihåg att banda För en handfull dollar på tisdag. Såg den igårkväll och tänkte inte på att spela in den, men nu har jag ett enormt sug på att se den eller uppföljaren, så jag måste nog fixa det. En sak som suger är att den filmen går jättemycket nu i januari, medan För några få dollar mer går en gång - den 3 januari. Så jag har missat den. :(
Mer tänkte jag påpeka att Yu-Gi-Oh-filmen är mycket bättre än vad jag väntade mig. Finns inte så mycket djupt att säga om den att den förtjänar ett eget inlägg, men den var faktiskt bra. Kanske inte så kul om man inte gillar Yu-Gi-Oh över huvud taget, men jag tyckte om den. :)
Jag tror att jag ska se på Star Wars: A new hope senare ikväll också, det var ett tag sen, och Indiana Jones och de fördömdas tempel gjorde mig sugen Han Solo. Vilket jag tycker är helt förståeligt, han var - som jag redan sagt - jävligt snygg då (mer om det i Indy-inlägget).
Nu har jag mailat TV4 och frågat om och när de tänker börja sända That '70s show igen, och sen har jag mailat Canal+ och frågat om Clint Eastwood-dokumentären också. Jag är ganska bra på att fixa sånt här, kanske ska avlägga en visit på SVT.se och be dem sända Svindlarna säsong 2 eller dra en repris på ettan?
Fick ett autosvar från Mona på Canal+ som sa att hon är på semester tills på måndag. Aja, det är bara två dagar, jag tror att jag kan stå ut med att vänta. Och nu har jag andra bloggar att skriva, så jag avslutar nu. ;)
Over and out.
P.S. Har fixat till lite i marginalen... kommentarer?D.S.
En sak jag märkte nu när jag kom hem och kollade runt lite på Canal+ är att de slutat sända Actors studio: Clint Eastwood, vilket gör mig något frustrerad! Jag har bara hunnit se tio minuter av första delen, och blir aningen irriterad när jag inser att jag missat en två timmars intervju med min nya favorit. Får försöka ta reda på var man kan få tag på Actors Studio-dokumentärerna när de slutat sändas.
Dessutom måste jag skriva upp en liten påminnelse till mig själv i marginalen, för jag måste komma ihåg att banda För en handfull dollar på tisdag. Såg den igårkväll och tänkte inte på att spela in den, men nu har jag ett enormt sug på att se den eller uppföljaren, så jag måste nog fixa det. En sak som suger är att den filmen går jättemycket nu i januari, medan För några få dollar mer går en gång - den 3 januari. Så jag har missat den. :(
Mer tänkte jag påpeka att Yu-Gi-Oh-filmen är mycket bättre än vad jag väntade mig. Finns inte så mycket djupt att säga om den att den förtjänar ett eget inlägg, men den var faktiskt bra. Kanske inte så kul om man inte gillar Yu-Gi-Oh över huvud taget, men jag tyckte om den. :)
Jag tror att jag ska se på Star Wars: A new hope senare ikväll också, det var ett tag sen, och Indiana Jones och de fördömdas tempel gjorde mig sugen Han Solo. Vilket jag tycker är helt förståeligt, han var - som jag redan sagt - jävligt snygg då (mer om det i Indy-inlägget).
Nu har jag mailat TV4 och frågat om och när de tänker börja sända That '70s show igen, och sen har jag mailat Canal+ och frågat om Clint Eastwood-dokumentären också. Jag är ganska bra på att fixa sånt här, kanske ska avlägga en visit på SVT.se och be dem sända Svindlarna säsong 2 eller dra en repris på ettan?
Fick ett autosvar från Mona på Canal+ som sa att hon är på semester tills på måndag. Aja, det är bara två dagar, jag tror att jag kan stå ut med att vänta. Och nu har jag andra bloggar att skriva, så jag avslutar nu. ;)
Over and out.
P.S. Har fixat till lite i marginalen... kommentarer?D.S.
Subscribe to:
Posts (Atom)

