Baby Alvino

Our friends Tara and Jack are about to be parents (one week away). They had a baby shower/party on Saturday, it was great fun. These guys are two of the best and sweetest people I know and deserve all the happiest they can get. I wish them all the best and I can't wait to see baby Alvino (Jack Jr. or Bella).

Thrills, Chills and Fender Benders

Harry and I went to Magic Mountain tonight for Gay Night. I have gone almost every year for the past six years or so. Harry and I are huge roller coaster fans but since we got Daisy (our dog) we haven't been able to go. Now that Daisy is a little better about staying home alone and the event was only five hours, we decided to go. It was awesome and so much fun. We manage to ride seven roller coaster in a few hours. Magic Mountain opened a new roller coaster last summer and we have been dying to ride it. Tatsu is a roller coaster where you hang from the track like you are flying. After X (the best roller coaster ever) I didn't think this was going to be all that great. We waited over two hours in line and the excitment grew. We finally got on and it was fun. Towards the end of the ride there is a inverted backwards loop. And all I have to say is OH MY GOD!!!!!

I love roller coaster and have never really been surprised or scared of any of them. Well we were going along and it was fun and then we hit that inverted backwards loop and my heart started to race as we picked up a huge amount of speed and G's. I started to freak out and yell OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD. This had the best drop I have ever felt. I got off this ride and was shaking. IT WAS AWESOME.

After a great night we started to head home and while exiting Magic Mountain and before getting on the freeway there was bumper to bumper traffic. I finally got down the hill and was about to go through the light to the freeway and the person in front of me slammed on her breaks and I did the same but hit a dip in the road and couldn't stop in time and rear ended her. We pulled over in a parking lot where another accident involving three other cars were park and exchanged info. There wasn't much damage to her car and my front right side was dented a bit. So a great night didn't end the way I planed. Now I have to see how much my insurance is going to be raised and I have to see how much it's going to cost me to fix my car. Oh well.. life happens.

Actors Study: Arnold Schwarzenegger

På något skumt vis är det väl mer eller mindre omöjligt att inte ha en åsikt om Arnold – han börjar som en före detta österrikisk, dåmera amerikansk body-builder, och sen blir han helt plötsligt megakänd skådespelare och slutligen (?) guvernör i Kalifornien. Även en person som anser honom helt talanglös måste väl erkänna att han faktiskt marknadsföra sig själv.

Personligen gillade jag honom inte särskilt mycket förut, detta beror mest på att en bekant till mig ett tag påminde ganska mycket om nämnda skådis, och när vi sa det till honom var hans svar ”han är en väldigt underskattad skådespelare”. Njaej, inte riktigt, va? Arnold fick inte precis sina roller på grund av fantastiskt skådespeleri till en början, det var muskler, muskler och återigen muskler som gjorde det (han vann inte Mr Universe fem år i rad för inget, lix). Terminator-manuset skrevs faktiskt så att han skulle få så lite repliker som möjligt, vilket gör att han är den skådis som fått mest betalt för ett ord i en film någonsin. Det ni!

Jag har, om jag inte minns fel, sett fyra Arnold-filmer: och då är det bara en Terminator-film (trean) med där. Dit hör också en film som jag bara orkade se halva av (och inte minns namnet på) för att den dels var så dålig och dels var så sjukt kvinnodiskriminerande. Sen träffade jag min pojkvän som anser att Arnold är den ultimata mannen (själv väljer jag ju som bekant Clint Eastwood där), och har nu sett även Commando, och en film som vid första anblicken verkade så dålig att den stod – fortfarande inplastad – i vår DVD-hylla i ett halvår innan någon i familjen orkade se den: Den siste actionhjälten. Varför? Bakgrundstexten säger allt:

”Jack Slater är Los Angeles häftigaste polis. Han slår stenhårt, skjuter blixtsnabbt, och existerar bara på film. Men det bryr sig 13-åriga Danny inte om, Jack är hans stora idol. Biografmaskinisten Nick låter Danny få en unik förhandspremiär på den nya filmen om Jack Slater. Ensam i salongen hänförs han av Jacks hjältemod. Men plötsligt händer något märkligt. Plötsligt sitter han i baksätet på Jacks bil mitt under en vansinnig biljakt! Ondskefulla brottslingar, öronbedövande explosioner, vinande kulor, nu är allt på riktigt. Sida vid sida med sin idol upplever Danny sitt livs äventyr. Danny älskar spänningen men kommer han att återvända till sin egen värld med livet i behåll?”

Låter det som en bra film i era öron? Det gjorde det inte i min familjs heller, men när jag väl såg filmen insåg jag att jag missat en viktig detalj: humorn. Efter inte särskilt lång tid inser man att den inte alls är så seriös som den skulle kunna vara, det blir inte hela ”åh, gud, vilken värld är egentligen bäst?”-dilemmat på slutet, för filmvärlden är sådär skruvad och överdriven som den är. Som vi vet att den är, för vi har sett den på TV sen vi var små. Det är inte verkligheten, och det är just därför den här filmen faktiskt är så bra – för att de insett det. Att Arnold sen dyker upp som sig själv när Jack Slater hänger med hem till verkligheten gör inte heller saken sämre – det är då man inser på allvar att han faktiskt har självdistans.

And thank God for that.

Utan den hade nog inte Commando gått att överleva, med en överdriven handling och överdriven action gäller det liksom att påminna sig själv. Det är Arnold, det är okej. Han kan knuffa ner en bil för en fet backe och köra utan motor. Det är inte alls ologiskt att han dödar en kille genom att armbåga honom. Och det finns inget som heter movie-mistakes i en film där Arnold använder det här vapnet – det är emot de fysiska grundlagarna.

Och på den tiden hade han ju faktiskt en fantastisk (amazing) kropp, det går inte precis att förneka (det är väl inte riktigt samma grej nu, men det funkar). Så i slutet av filmen, när Arnold hoppar ur ett litet plan som landat på vattnet, ner i en gummibåt, iförd endast kalsonger, fick man se det mesta (och killarna jag såg filmen med, för att använda ett engelskt uttryck, went nuts, tjejer som ser Johnny Depps överkropp framstår som helt normala i jämförelse). Man kunde se hur han spände musklerna extra mycket, sen en inzomning av bröstet och armarna – det är imponerande. När nämnda kropp sedan täcktes av vapen och militär utrustning, samt krigsmålades – då började jag nästan också pipa av förtjusning.

Det är möjligt att Arnold är lite underskattad ändå, beroende på hur man ser på honom – världen i allmänhet underskattar honom nog inte, men har man bara sett Terminator eller någon ”seriös” film som jag gjort innan gör man det nog lätt ändå. Vilket är synd, för Den sista actionhjälten är en så bra film att man borde se den. Åtminstone tänka tanken.

That’s enough of that shit.

Och, apropå ingenting, så var det här alltså första delen i min nya grej jag har här, med olika skådespelare i fokus. Det slog mig att det finns en massa skådisar därute som jag kan en massa onödiga saker om, så varför inte samla all sån fakta på ett och samma ställe?

It Finally Happened

My brother finally married his long time girlfriend Lora. It was a beautiful wedding, Lora looked fantastic in her wedding dress, so beautiful. Michael was the charming groom greeting guests as they entered. The wedding went off without a hitch. I was one of his groom's men and after the wedding I almost fell down the a few steps while walking out but other than that everything went great. The reception was a blast. Michael's and Lora's friends are wonderful. Fun, crazy and a bit wild. My brother is a huge Star Wars fan and so are his friends. Several of his friends came to the wedding dressed up as Star Wars characters. Beside the ususal first dance and cutting of the cake, we had a light saber limbo. It was a great wedding and reception. I wish them all the best.

Happy Birthday To Me

It's my 36th birthday today. It's been a good birthday. I had a Birthday BBQ with a few friends. We had some hot dogs and hamburgers and watched my favorite romantic comedy Guys and Balls. It was a nice relaxing day.

Filming Heroes outside my office

They are filming a scene from an episode of NBC's new series Heroes right outside my office/edit bays. I saw all these people in the hall way and one of the workers told us that they were shooting a scene pretending they are at FBI headquarters. Greg Grunberg plays a LA cop who can read people's minds and he teams up with an FBI agent.. those are the two principles actors here. It's very cool...

Wedding Rehearsal

Well as some of you may or may not know.. after 12 years of courting, my brother is finally getting married to the lovely Lora. They had planned to get married on my birthday Saturday Sept. 23rd but the reception area wasn't available so they moved it to Sunday Sept. 24th. Of course I am part of the wedding party so I have to be there on Wednesday for the rehearsal. It was alot of fun. My brother has said in the past that he is not nervous about his ceremony, but he was nervous during the rehearsal. I also picked up my tux today, black suit with black shirt, lilac vest and lilac tie. So I have my tux and I know where to stand.. I'm ready for Sunday.

New Job

Well I started my new job today on Curl Girls. It's about 1pm and I'm still waiting for my computer and desk to be dropped off. Getting off to a slow start but the people I have met so far seem pretty cool. The best part is that I'm still working at Sunset Gower Studios, the same place I did Gene Simmons and the even better part is my office along with the edit bays for this new show is under Stage 14 where they are currently shooting HEROES, the new NBC/Scifi/Fantasy TV show that I'm so looking forward to. I've already seen several of the Stars of Heroes. This is going to be a fun job and should take me up to the Christmas holidays.

Crocodile Hunter: Steve Irwin

Okej, att börja den här bloggen känns svårt för mig, inte för att jag var ett megafan av Steve eller något, självklart tyckte jag han var cool och så (mer om det senare, förstås), men jag måste erkänna att numera har han och jag en sak gemensamt, bevisligen: brist på liv. Jag har nämligen tillbringat de senaste sex timmarna med att titta på Animal Planets tribute-maraton till honom, och kan man sitta sex timmar framför TVn för att se på Animal Planet, då har man inte världens mest givande hobby.

I vilket fall som helst kan ni knappast ha missat att en av världens största TV- och djurprofiler (som dessutom bara råkar vara två ämnen jag gillar) dog i måndags, under de mest ironiska omständigheter som kunde tänkas. Steve Irwin har överlevt krokodiler, hajar, elefantar, ormar, spindlar - you name it - och dokumentärer om rockor som de skulle göra var helt ofarlig. Just de rockorna är nämligen väldigt skygga varelser, och den en farliga sak de har på kroppen är den giftiga spetsen som finns på svansen. Inte ens giftet är farligt, man bara tar motgift och sen är det över, men på kritiska ställen är taggen lika farlig som en kniv, och Steve fick den i hjärtat. Springandes mot land drog han ut den, blev medvetslös, och vaknade aldrig mer (RIP).

Så, vill man det, kan man alltid konstatera att det var meningen att han skulle dö. Någon ville det uppenbarligen: jag är inte en av dem. Visst, efter sex timmar av Steve kanske är lite hjärntvättad, men jag har alltid gillat honom - precis som resten av världen. Det är alltid kul att se någon lagomt galen människa riskera livet och alla möjliga kroppsdelar samtidigt som han ropar "amazing!" och "oh, you little beauty!", även om man inte vill följa allt som sänds slaviskt. Och han gjorde ändå en massa bra grejer, som han själv sa så kan man skrika "KROKODIL" utan att folk drabbas av masspanik nu för tiden, och ärligt talat - tillbaka till hjärntvätten - det är ändå ganska vackra djur.

Och det är ju bra TV, ändå. Jag vet inte om min högsta prioritering när jag ska ut och fånga krokodiler brukar vara att få med mig en duktig kameraman, men jag antar att om man sysslat med krokodiler är det väl mer än konst än något annat. Konst och livsstil, snarare, och då kan man väl lika gärna låta andra se vad man själv ser? Någonstans där tror jag det är, vi vill se galna människor, Steve Irwin vill visa vad krokodiler är (eller snarare inte är), och någon vill göra bra TV och tjäna pengar. Sörjer vi TV-tiden, Steve eller pengarna?

Kanske var det lika bra att han dog så, för som han själv säger vid ett tillfälle: "vilken tur att den inte dödade mig. I så fall skulle mina 38 år vara värdelösa" (jag citerar inte ordagrannt, men det var väl det där han menade). Steve Irwin kunde inte göra som Grizzlymannen, en krokodil hade inte kunnat döda honom. Visst suger det att han inte kunde få se något av sina barn ta över hans jobb, att han aldrig fick dra sig tillbaka, men han dog ändå när han gjorde det han älskade att göra, vilket antagligen är mer än vad jag kommer få göra.

Så, utan att egentligen ha sagt något med den här bloggen vill jag bara påpeka det: glöm fan inte bort honom, okej? Alla vet kanske inte vem han är när man bara nämner namnet sådär, jag är med om det hela tiden, men min svenskalärare sammanfattade det hela så bra en gång att det förtjänar att nämnas: "det är han, krokodiljägaren på TV som hela tiden säger 'amazing!'...", och tvingade oss att ha med honom i någon bisarr berättelse vi skulle skriva. Jag kommer till och med ihåg ett utdrag ur en av dem, som Simon skrev...

"...och gav Steve Irwing en pungspark.

- Amazing! utropade han."

Och tja... I'd be damned surprised om inte "amazing!" var ju det sista som han sa.

That's enough of that shit.

Favorite Gay Romantic Comedies

Just wanted to share with everyone my two favorite gay romantic comedies. I saw Touch of Pink about a year ago on DVD and just fell in love, it's funny, sweet, caring and just a great movie.

Here's a synopsis of Touch of Pink; Alim is an Ismaili Canadian who lives in London, thousands of miles from his family, for one very good reason--he has a boyfriend. His ideal gay life begins to unravel when his mother (Nuru) shows up to find him a proper Muslim girlfriend and convince him to return to Canada for his cousin's extravagant wedding. Nuru was born and raised in Africa. She was fond of watching Doris Day and Cary Grant classic movies, and wanted to be like her. After the death of her husband, Nuru leaves her young son Alim in Africa with her sister and immigrates to Britain, hoping to leave behind her grief and start a new life. Alim is four when she leaves him. Nuru returns after being rejected by the England, and suffering racism. Nuru and her sister Dolly immigrate to Canada with their families and Alim grows up in Toronto. Fast-forward to the present. Nuru is going to attend her nephew Khaled's wedding but feels that she is missing part of herself because of her separation from Alim. She longs for him to marry a nice Ishmali Muslim girl and raise a family in Toronto. She goes to London to convince Alim to come home. What she does not know is that Alim is living with someone in - but that someone is not Muslim, nor a female - but a male Caucasian. Watch as events unravel this mystery for Nuru when she finally gets to meet her son's life-mate.

Harry and I went to see Guys and Balls in the theater. It's in German but has English subtitles. And since Harry is from Austria this was a must for us. We walked out of the theater and both of us were willing to go right back in and watch it again. I LOVE THIS MOVIE. Here is a review of Guys and Balls that I really liked; Guys and Balls, another German import, about a star goalie named Ecki who's booted off a "straight" local soccer team after he's caught tongue-wrestling with a guy. This old-fashioned, feel-good flick, which chronicles Ecki's scheme to exact revenge, nabbed a bunch of honors, including a 2005 Outfest LA Audience Award for best feature. Sort of a cross between The Full Monty and Bend it Like Beckham, this sweet, irresistible root-for-the-homo-team story lives up to its clever title. I compare it to The Full Monty not because the guys bare all (sorry, fellas) but because Ecki's revenge plot involves assembling a motley crew of misfits to take on his former soccer team in a big grudge match. Unlike much of queer cinema, which relies on buffed eye candy to gloss over the shortcomings of a film, Guys and Balls has cast normal guys with beer guts, shabby clothes and—gasp!—body hair.

Among Ecki's new teammates are the closeted barfly soccer fanatic, the beautiful Turkish waiter with a crush on Soccer Adonis David Beckham, the wiry soccer whiz who looks like a boy but is really a lesbian, the pair of hunky Brazilians, and the effeminate bookseller who is really straight. Got all that? My favorites are the leather-daddy threesome that Ecki finds at the dungeon-esque Steel Pipe bar. The tender scenes of them snuggled in their black vinyl waterbed together, shot from above, are oddly heartwarming. One of them is actually a real daddy, now divorced, who has a thing or two to prove to his distraught young son. The star of the newly formed gay team, at least in Ecki's eyes, is Sven, the male nurse. The two boys fall head over heels for each other, but complications arise when Sven discovers that Ecki is using the team more for personal vengeance than for the love of the game.

The team finds a coach in an alcoholic, homophobic, has-been soccer star who warms up to the boys after watching their pathetic practice attempts. Predictably, when Ecki reveals that he's gay, his father pretty much disowns him. He finds loving support from his sister, Suzanne. In the do-or-die showdown between the bros and the homos, the stakes are high. Not only is Ecki fighting for respect as a gay man (and, by extension, for all gays) but he's desperate to regain his stature as an athlete, and as a son. Remember, this is Germany where, like much of the entire world besides the U.S., soccer is not just a sport, it's a religion. Will the gays prevail? Will Ecki win back Sven's heart? The climax may not be a surprise, but it's engaging nonetheless. Like a kick-ass soccer match, Guys and Balls wants nothing more than to entertain, and on that level it scores big. Though the screwball comedy is yet another take on a coming out tale in the "I'm gay, so what!" vein, the refreshingly appealing ensemble and richly textured narrative elevate it beyond standard fare. The curly-locked Brückner makes a winning screen debut as the innocent yet determined Ecki. To be sure, the film churns out annoying been-there-done-that gay platitudes, such as when Suzanne says about Sven, "Why the heck does every nice-looking guy have to be gay?" And the logic of actually assembling such a gay team is painfully strained. But, for the most part, these lapses are easy to forgive.

Directed by Sherry Hormann, who reportedly knew nothing about soccer when she signed on, the film boasts lively field action sequences that register as authentic. Unless you're a pro, you'd never know the actors also had no soccer experience and were required to join a training camp to polish their moves before cameras started rolling.

Watching Guys and Balls, it's easy to see why films with sports themes are such a hit with gay audiences. It's about the triumph of the underdog, overcoming prejudice, self-discovery, and extracting the hidden joys out of life. And, of course, helping to dissolve the taboo of gays playing sports in a straight world.

Happy Birthday Star Trek

Happy Birthday Star Trek (Sept. 8, 1966)... 40 Great Years and counting.

I can't believe it's been 40 years already. Being 35 Star Trek has always been apart of my life, I don't know a world without Star Trek. I remember sitting in my parents car at a drive in and watching The Motion Picture. I can remember staying up late and watching TOS in syndication and really enjoying it. Then came TNG and it was LOVE. Every week I was pulled into this world of "Star Trek". The stories, the characters, and the underlying themes is what made this show so great. It was escapism at it's best. Whenever I was feeling down or when "real" life was getting to be a bit to much, I could count on Star Trek to bring me back up and always put a smile on my face.

We live in a very sad world at the moment and Star Trek always showed what the human race could achieve. It had a crew that said discrimination was a thing of past; it had a future with no poverty; it had an economy that was driven by progress and achievement, not simple wealth accumulation; it had science as a guiding force, not mysticism or superstition; it had technology as a means to explore, not just make life easier; and, perhaps most importantly, it had a peaceful mission at its core, not one of conquest.

With The Original Series, the Animated Series, The Next Generation, Deep Space Nine, Voyager and finally Enterprise. And along the way 10 motion pictures. I couldn't imagine a world without Star Trek, let's hope for 40 more great years.